Man väntar barn, inte missfall.
Och det är det vi gör just nu. Lever i nuet.
Jag känner mig mer och mer positiv till den här grav.
Jag tror att det kommer gå bra.
Fler och fler symptom dyker upp och de gamla blir starkare.
Så länge det fortsätter så borde jag inte ha anledning att oroa mig. Även om jag är medveten om att det faktiskt kan vara fel ändå. Särskilt oroad blir jag när jag får kraftigt ont i magen, som tidigare idag under ca 2 minuter. Men jag blöder inte. Och det borde ju vara ett gott tecken.
Bara imorgon kvar, sen är det måndag och inskrivning.
Då hoppas jag få lite mer klarhet i saker och ting.
Jag hoppas på ett till VUL, att få se ett foster.
Det blir nog inte samma dag, om vi inte har fruktansvärd tur. Men kanske någon annan dag i veckan. Inte för långt fram hoppas jag. Men vi får se. Tänk positivt, intalar jag mig själv nu om dagarna.
Och det gör jag.
Vi ska bli föräldrar!
0