Jag längtar hem till Västervik.

Jag vet inte om det är hormonerna som rusar och som gör mig lite extra känslig eller om det helt enkelt bara beror på att det nu är ett tag sedan vi var hemma.

Jag mår riktigt jävla illa också.

Det är väl egentligen det enda som gör att jag faktiskt uppskattar att ligga hemma i sängen, precis som jag är, och bara får vara trots allt. Jag vet inte hur jag skulle orka med att träffa en massa folk där hemma.

En prövning kommer redan i helgen faktiskt.
Då kommer bästa Ida hit med en kompis.

Jag är splittrad. Å ena sidan ska det bli kul.
Å andra sidan vill jag helst bara vara ensam.

Eftersom jag mår som jag gör.

Jag har inte berättat om graviditeten för henne. Inte för någon där hemma utom min mamma. Så jag vet inte riktigt hur länge det kommer hålla att bara säga att jag inte mår så bra just nu. Dom vill ha med mig ut på krogen. Men jag har sagt att jag nog inte kommer ha lust då jag mår lite risigt. Men att vi får se.

Det argumentet håller väl så länge jag kan hålla mig från att kräkas. Börjar jag kräkas (som jag nu gjort 3 dagar i rad) så måste jag nog berätta.

Dels för dom inte ska tro/vara rädda att bli smittade av kräksjuka.

Men det känns nästan som jag borde sagt som det var från början. De kommer ju ändå hit för att umgås med mig och för att festa. Det visste jag ju att jag inte kunde. Men jag mådde även mycket bättre när detta kom på tal än vad jag gör nu. Nu är det för sent.

Så på fredag kommer dom. 

Enligt hur jävla dåligt jag mått de senaste dagarna vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska orka. Vara social. Allt. Suck. Men vi får väl se. Jag hoppas jag kan få må lite bättre om så bara under helgen.

Ska ringa min BM imorgon och fråga om hon kan rekommendera något mot illamåendet. Och hoppas det hjälper. Pust. Jag orkar inte. Jag vill bara ligga hemma själv. Se på tv och sova. Äta när jag kan.

Slippa ha massa obekväma kläder på sig och göra sig fin varje morgon. Åh. Varför sa jag ja till detta?