Det känns helt fantastiskt.
Nästa onsdag har jag gått tolv fulla veckor och kan koppla av LITE i alla fall. Sen är det dags för KUB, 19 oktober.
Åh. Jag önskar att det fanns något sätt att veta att den lille lever där inne.
Nu när jag knappt mår illa längre (bara svagt ibland) så har jag liksom inget att gå på. Förutom att det sliter och drar lite i magen. Och den är svullen.
Jag kan inte låta bli att tänka tanken att vi kanske borde vänta med att berätta för min mormor (som kämpar mot sin cancer i detta nu) och min morfar och hans fru, och alla andra släktingar tills efter KUB.
Men jag vill inte vänta. Suck.
Vi hade tänkt åka hem nu i helgen för att berätta.
Men det blir inte så då det dök upp andra planer i vägen.
Så vi åker nästa helg. Då har jag gått tolv fulla veckor också.
Men tänk, så berättar vi och alla blir fruktansvärt glada.
Sen några dagar senare är det dags för KUB.
Så får vi det tyngsta beskedet någonsin, att lilla livet inte lever?!
Jag VET att jag inte ska tänka så, men det gör jag. Ändå.
Vad än folk säger.
Eller att vi får jätte hög risk för kromosomavvikelse.
Jag börjar mer och mer känna att vi inte borde göra testet.
Bara ta det som det kommer istället.
Slippa all oro.
Men det är ju bara jag och mina tankar..
Jessica
Fast gör du inte testet, kommer du ju ist ora dig för att det kanske inte är friskt. Nej, lika bra att ta det när man får den chansen. Jag var ju lika rädd jag med. & dessutom var ju inte vårat bra heller...men det vart ju bra!
Emma själv
Jo, fast de flesta barn föds friska. Och om kub-testet visar ökad risk betyder det ändå inte att det ÄR något fel. Och då ska man ta ställning till om man ska testa vidare, tänk att testa fvp eller så och så är det friskt och så får man missfall pga provet? Och om kub-testet visar att allt är bra, betyder det heller inte 100% att allt är bra. Så..på något sätt känns det som man kan slippa oro i onödan genom att skita i testet. Men nu ska det ju göras så..
2