Vi två ska (förhoppningsvis) bli tre.
Jag hade svårt att tro mina ögon men det digitala testet visade oss svart på vitt..
Nu, en vecka senare finns inga tvivel.
Hormonerna ökar och om allt går som det ska blir vi föräldrar i slutet av april.
Aldrig har jag varit så lycklig och samtidigt så fruktansvärt rädd för något. Orolig. Tänk om något går fel? Det är mycket som kan hända såhär tidigt i en graviditet, och senare också för den delen.
Jag försöker att tänka positivt, det går väl sådär hittills.
Jag gläds över de symptom som dyker upp, och jag längtar efter fler, även om det inte är så många ännu.
Jag mår faktiskt oförskämt bra.
Men jag går ju bara in i v6 imorgon.
Jag ser fram emot när vi får berätta för hela världen. Det vill vi ju inte riktigt än med tanke på riskerna. De allra närmsta kommer nog få veta innan v12, min mamma vet redan, men offentligt blir det inte fören v12.
Mamma kände sig gammal sa hon, när jag skrev att om allt går som det ska kan hon stoltsera med titelnamnet "mormor" i slutet av april. Haha. Tokmamma! <3
Mina symptom är såhär långt väldigt milda. Jag känner mig väldigt trött, seg, men det är inget ovanligt med mig så jag vet inte om jag kan kalla det för gravidsymptom. Jag har halsbränna till och från, heller inte första gången jag har det dock. Brösten ömmar, framför allt bröstvårtorna. Och huvudvärk. Enorm huvudvärk.
Sen magen såklart. Det sliter och drar i magen, molvärker, sticker, hugger till ibland.
Det är nog den känslan som är mest obehaglig. Det gör inte ont. Men det är obehagligt.
Den är underbar på sitt sätt eftersom jag faktiskt känner att det händer något i magen, att det inte är "kornet" som jag kallar det som jag känner är jag självklart väl medveten om, men att det ändå är något som sker där inne.
Däremot skrämmer det mig en del.
Jag tror ju att mensen ska komma när som helst. Eller i detta fall då - ett missfall.
Speciellt om det råkar göra lite ont för en stund, istället för bara obehag.
Jag visste att jag skulle vara nojjig och orolig när jag blev gravid, men att det skulle kännas såhär kunde jag inte föreställa mig. Det är det enda jag tänker på 24/7 och tiden går så fruktansvärt långsamt.
Det känns som den står still.
Men vi försöker blicka framåt och förstå vad som håller på att hända här, ett barn skapas, vårt barn.
Vi längtar, hoppas, drömmer. Drömmer om april. Ge oss april.
Inskrivning på MVC den 5e september.
Något att se fram emot.
Nu håller vi alla tummar vi har för att allt ska gå bra. Så hårt vi bara kan..
0