Jag ser inte fram emot saker jag tidigare brukade se fram emot.
Jag känner inte för att träffa folk.
Om jag fick välja skulle jag ligga hemma bara. Och då blir jag uttråkad. Jag vill så mycket, men ändå inte.
I förmiddags låg jag fortfarande i sängen medan Johan åt "frukost", fast jag sovit i närmare 10 timmar.
- Det känns som jag är nära koma, sa jag.
- Du kan ju omöjligt vara trött FORTFARANDE? sa Johan.
- Jo, mumlade jag innan jag somnade om igen..
Nu känns det ungefär som jag varit med Johan ute i slingan och sprungit 2 mil, fast vi egenligen bara har ätit middag och spelat minigolf med pappa idag.
Vad är problemet? Vad det än är så hoppas jag det går över till vi ska till Öland.
Det bara måste gå över.
Ingrid Gustafsson
Massor med energi och styrkekramar till dig.
1