Något som nog inte alla människor har gjort.
Jag har nämligen ridit på en kamel. Inte en häst. En kamel. Livs levande.
Och stor.
Hon hette Luna. Jag fick sitta mellan hennes två pucklar på en filt. Jag klappade henne ömt efter en stund när jag kände mig lite mer bekväm. För jag var ganska nervös till en början.
Ni som känner mig vet att jag tänker för mycket. Jag har verkligen förmågan att tänka sönder saker.
Först tänkte jag att jag aldrig ens skulle kunna kliva upp på henne. Sedan tänkte jag att jag inte ens skulle få ner rumpan emellan hennes pucklar. Jag tänkte också att hon kanske skulle få ont eller att hon inte skulle orka med min vikt. Men jag fick omtalat för mig att de klarar två till trehundra kilo..så då kändes det ju ganska lugnt på den fronten.
Men så tänkte jag att jag kanske skulle börja glida av henne utav gunget när hon gick, eftersom man inte verkade ha något att hålla sig i. När jag väl satt på henne undrade jag om hon skulle bli rädd om jag började prata med skötaren som gick bredvid. Eller om hon kanske var kittlig så hon skulle få fnatt om jag rörde mina händer, som jag lagt tryggt på var sida om främre puckel, ens en millimeter..
Och så kom tanken på vad som skulle ske om hon föll omkull. Det kändes ju ganska långt till marken ändå. Skulle mina ben hamna under henne, skulle de då gå av? Eller skulle hela jag på något sätt hamna under denna best?
Men så slog det mig att, äsch, jag måste njuta av det här nu. Och gosa med henne. Så jag började ömt klappa henne på puckeln samtidigt som jag frågade skötaren om hon tyckte om det. Det gjorde hon. Med solen som sken på oss från klarblå himmel kändes det för en stund som att vi var utomlands och inte alls på Öland.
Jag njöt i några minuter innan vi närmade oss på och avstigningsplatå´n igen då tanken om hur jag nu skulle komma av henne dök upp. Det löste sig efter att Johan kom till räddning och tog min hand.
Vilken upplevelse.
Här är hon, fina Luna, henne kommer jag att minnas för all framtid.
0