Jag har framför allt två vänner som är väldigt speciella för mig, som jag valt att skriva om i det här inlägget. Varför är ganska simpelt, för att jag har något fint att säga som jag vill att de ska veta. 
 

Den ena är Petra. Hon är en sådan vän man har hela livet.

Det spelar ingen roll om vi inte ses eller hörs på en vecka, en månad eller ett år. Vi kan, när vi väl gör det, prata i flera timmar, vi försvinner in i vårat och glömmer bort omvärlden. Vi kan prata om allt, har samma humor, tänker likadant och säger samma saker i munnen på varandra. På en timma har vi gått igenom vad som hänt de senaste 6 månaderna. Det mest grundläggande. Det behövs inte mer än så.

Äkta vänskap håller oavsett avstånd. Men jag saknar henne enormt sedan jag flyttade från Västervik.



Sen har vi Eric. Med risk för att genera honom, ni vet, han är ju av det manliga könet, så tänker jag skriva ner det i alla fall.

Det är otroligt, han är en av de finaste människorna i min omgivning, utan att ens veta om det själv. En ärlig, omtänksam person som är en av de få människor, tillsammans med min sambo och mina föräldrar, som kan få mig att skratta rakt ut NÄR SOM HELST. När jag kanske egentligen bara vill gråta eller när jag är riktigt arg.

Han skäms inte över vem han är eller vem han varit. Och jag dömer honom inte. Det har jag aldrig gjort. Det betyder inte att jag alltid tyckt allt är frid och fröjd, att jag inte sagt ett par sanningens ord. Men jag vet att det oftast inte tjänar någonting till. Så jag väljer att bara finnas där, i den mån jag kan. Han har gjort intryck på mig, och jag hoppas, om så bara för en sekund, att jag har gjort intryck på honom!


Vet ni hur värdefulla sådana här vänner är? Väldigt värdefulla.

Ni betyder mer än ni någonsin kan tro. <3